Föräldrar, men framförallt mammor
Hur kommer det sig att den snällaste, minst tävlingsinriktade människan blir mer vinnarsugen än Tre Kronor på isen under en final match när dom fått vittring på guld när dom blir föräldrar.
Sätt två människor i ett rum, gärna två mammor (jag är ledsen girlies, men vi mammor är fan värre än killarna) och helt plötsligt börjas det jämnföras allt ifrån när bebisen lyfte huvudet och höll det stadigt till vilken storlek dom har på kläder och deras betyg. Vi är värre än tonårskillar i omklädningsrummet när det gäller jämnförelser.
Vad är det vi jämnför? Är det viktiga saker? Vi jämnför tidpunkten för vilken storlek barnet har på kläderna vid en viss ålder. Är det viktigt? Gör det vårt barn onormalt om barnet har en storlek lite längre än de "normala" barnen har, eller om dom är större än "normalt"? Nej. Det är ju det som är grejen. Vårt barn blir inte onormalt lång för att h*n hoppar över en storlek, eller abnormalt liten för att h*n stannar en extra månad på en storlek. Sen bör man också vara realistisk. Jag är 158 cm kort, min sambo 173, våra barn kommer INTE vara 210 långa. Blir dom det, då har sambon varit otrogen. Det går inte heller att jämnföra våra söner med barn vars båda föräldrar är 180 eller längre.
Vi jämnför ålder för när barnet log. Helt ärligt så minns jag inte när någon av sönerna log mot mig första gången, jag kan inte för mitt liv komma fram till ett datum. Det jag vet är att jag smälter varje gång dom ler mot mig. Både nu och då.
När dom satt själva för första gången. Jag minns att vi var i Uppsala och hälsade på min släkt under jul när äldsta pojken satte sig upp helt själv och utan hjälp för allra första gången. Vilket datum var det undrar du. Ja du, någon gång mellan den 21:a och 26:e december. Närmare än så kan jag inte säga. Han var runt 7 månader. Vår yngsta blir 8 månader, han kan inte sitta alls, han faller ihop som en fällkniv, och sätta sig själv lär inte ske än på ett tag. Han kan knappt krypa, han ålar sig fram. Älskar jag honom mindre för att han inte är samma ålder eller yngre än storebrorsan på att sitta och krypa? Inte på en fläck.
En annan rolig sak att jämnföra är: Hur gammal var ditt barn när dom började sova hela nätter. Vissa gör det redan på BB, andra kan gå flera år utan att sova hela natten. Man skulle kunna tro att den som inte får sova skryter mest, men så är det inte. Man skryter om att man ALDRIG behöver gå upp och ta hand om en skrikande bebis, inte sen BB tiden har lilla Karl vaknat mitt i natten. Så det är inte martyren som kliver upp 4 gånger per natt som är avundsvärd. Igen är det stor skillnad på mina två barn. Den första sov hela nätter från ca 2 månaders ålder, den yngre sover fortfarande inte hela nätter.
När började din prata, när sa Lisa mamma för första gången? Ja Kalle, han sa då mamma när han var 2 månader gammal. Han är sååååå duktig så. Enligt vad jag har hört så har jag en efterbliven unge med halva alfabetet som kombination på sin personlighet, han kommer nog gå i en så speciell särskola att han får ett eget postnummer. Han fyller 2 år den 25:e maj, han säger inte många ord. Har han ett ordförråd på 20 ord blir jag förvånad. Jag har inte bestämt mig för om sonen är smart eller lat, han återanvänder ord. Pappa betyder pappa (givetvis), men också papper och pappegoja. Vilket kan göra det hela spännande. Han bad mig om papper en dag, näsan rann som en kran på honom. Jag tittar ner på mitt lilla troll och säger: Pappa sitter i soffan. Varpå sonen tittar upp på mig, tar ett ordentligt tag i mina byxor och säger Pappa en gång till, sen torkar han sin lilla näsa på mina byxor. Han visste mycket väl vart hans pappa var, men han ville få näsan torkad, och då behöver man papper. Är hans mamma då så korkad att hon inte hör skillnade, ja då får hon betala priset med snor på sina byxor. Men han gör mitt liv intressant kan jag lova.
Varför jämnför vi våra barn så mycket, och mot andra barn? Jag vet inte. Vi är kanske rädda att vårt barn är annorlunda, och annorlunda är det samma som inte godkänd kanske. På grund av vår egna osäkerhet som förälder kanske vi hävdar oss genom att skryta om våra barns framsteg, ibland (läs oftast) om orimliga saker, som barnet som läste Harry Potter vid 2 års ålder, höll upp huvudet själv på BB, gick vid 4 månader, listan kan göra oändligt lång, och vi köper dyra märkeskläder åt barnen. Inget barn under 6 bryr sig om vilket märke det är på hans eller hennes overall. Reima, P.O.P. eller Ellos har samma värde för barnet, men inte föräldrarna.
Mina barn är inga genier som gick tidigt. Äldsta sonen var som alla andra. Han var kanske lite tidig med att gå, och med motoriken, men så är han kanske lite sen med talet. Yngsta sonen tvivlar jag på om han någonsin kommer krypa ordentligt. Han verkar gilla sin hasning för mycket för att ge upp den. Älskar jag dom mindre för det. Nej det gör jag inte, jag älskar dom över allt annat här på jorden, även om den äldsta aldrig kommer säga fler ord än vad han gör nu, eller om den yngsta aldrig kommer att krypa. Dom är mina trollungar, och jag har älskat dom från första ögonkastet.
Sov gott, för det ska jag göra, i alla fall fram till 3-4 tiden när den yngsta som aldrig kommer sova hela nätter kallar på mig. :-D
Sätt två människor i ett rum, gärna två mammor (jag är ledsen girlies, men vi mammor är fan värre än killarna) och helt plötsligt börjas det jämnföras allt ifrån när bebisen lyfte huvudet och höll det stadigt till vilken storlek dom har på kläder och deras betyg. Vi är värre än tonårskillar i omklädningsrummet när det gäller jämnförelser.
Vad är det vi jämnför? Är det viktiga saker? Vi jämnför tidpunkten för vilken storlek barnet har på kläderna vid en viss ålder. Är det viktigt? Gör det vårt barn onormalt om barnet har en storlek lite längre än de "normala" barnen har, eller om dom är större än "normalt"? Nej. Det är ju det som är grejen. Vårt barn blir inte onormalt lång för att h*n hoppar över en storlek, eller abnormalt liten för att h*n stannar en extra månad på en storlek. Sen bör man också vara realistisk. Jag är 158 cm kort, min sambo 173, våra barn kommer INTE vara 210 långa. Blir dom det, då har sambon varit otrogen. Det går inte heller att jämnföra våra söner med barn vars båda föräldrar är 180 eller längre.
Vi jämnför ålder för när barnet log. Helt ärligt så minns jag inte när någon av sönerna log mot mig första gången, jag kan inte för mitt liv komma fram till ett datum. Det jag vet är att jag smälter varje gång dom ler mot mig. Både nu och då.
När dom satt själva för första gången. Jag minns att vi var i Uppsala och hälsade på min släkt under jul när äldsta pojken satte sig upp helt själv och utan hjälp för allra första gången. Vilket datum var det undrar du. Ja du, någon gång mellan den 21:a och 26:e december. Närmare än så kan jag inte säga. Han var runt 7 månader. Vår yngsta blir 8 månader, han kan inte sitta alls, han faller ihop som en fällkniv, och sätta sig själv lär inte ske än på ett tag. Han kan knappt krypa, han ålar sig fram. Älskar jag honom mindre för att han inte är samma ålder eller yngre än storebrorsan på att sitta och krypa? Inte på en fläck.
En annan rolig sak att jämnföra är: Hur gammal var ditt barn när dom började sova hela nätter. Vissa gör det redan på BB, andra kan gå flera år utan att sova hela natten. Man skulle kunna tro att den som inte får sova skryter mest, men så är det inte. Man skryter om att man ALDRIG behöver gå upp och ta hand om en skrikande bebis, inte sen BB tiden har lilla Karl vaknat mitt i natten. Så det är inte martyren som kliver upp 4 gånger per natt som är avundsvärd. Igen är det stor skillnad på mina två barn. Den första sov hela nätter från ca 2 månaders ålder, den yngre sover fortfarande inte hela nätter.
När började din prata, när sa Lisa mamma för första gången? Ja Kalle, han sa då mamma när han var 2 månader gammal. Han är sååååå duktig så. Enligt vad jag har hört så har jag en efterbliven unge med halva alfabetet som kombination på sin personlighet, han kommer nog gå i en så speciell särskola att han får ett eget postnummer. Han fyller 2 år den 25:e maj, han säger inte många ord. Har han ett ordförråd på 20 ord blir jag förvånad. Jag har inte bestämt mig för om sonen är smart eller lat, han återanvänder ord. Pappa betyder pappa (givetvis), men också papper och pappegoja. Vilket kan göra det hela spännande. Han bad mig om papper en dag, näsan rann som en kran på honom. Jag tittar ner på mitt lilla troll och säger: Pappa sitter i soffan. Varpå sonen tittar upp på mig, tar ett ordentligt tag i mina byxor och säger Pappa en gång till, sen torkar han sin lilla näsa på mina byxor. Han visste mycket väl vart hans pappa var, men han ville få näsan torkad, och då behöver man papper. Är hans mamma då så korkad att hon inte hör skillnade, ja då får hon betala priset med snor på sina byxor. Men han gör mitt liv intressant kan jag lova.
Varför jämnför vi våra barn så mycket, och mot andra barn? Jag vet inte. Vi är kanske rädda att vårt barn är annorlunda, och annorlunda är det samma som inte godkänd kanske. På grund av vår egna osäkerhet som förälder kanske vi hävdar oss genom att skryta om våra barns framsteg, ibland (läs oftast) om orimliga saker, som barnet som läste Harry Potter vid 2 års ålder, höll upp huvudet själv på BB, gick vid 4 månader, listan kan göra oändligt lång, och vi köper dyra märkeskläder åt barnen. Inget barn under 6 bryr sig om vilket märke det är på hans eller hennes overall. Reima, P.O.P. eller Ellos har samma värde för barnet, men inte föräldrarna.
Mina barn är inga genier som gick tidigt. Äldsta sonen var som alla andra. Han var kanske lite tidig med att gå, och med motoriken, men så är han kanske lite sen med talet. Yngsta sonen tvivlar jag på om han någonsin kommer krypa ordentligt. Han verkar gilla sin hasning för mycket för att ge upp den. Älskar jag dom mindre för det. Nej det gör jag inte, jag älskar dom över allt annat här på jorden, även om den äldsta aldrig kommer säga fler ord än vad han gör nu, eller om den yngsta aldrig kommer att krypa. Dom är mina trollungar, och jag har älskat dom från första ögonkastet.
Sov gott, för det ska jag göra, i alla fall fram till 3-4 tiden när den yngsta som aldrig kommer sova hela nätter kallar på mig. :-D
Kommentarer
Postat av: Emma
Så klockren!!!
Postat av: blondiie
Underbart sann pch total klockren!
Skall bara skryta lite, mitt andra barn gick vid 7 månader, men mitt första var 15 månader.
Min första kunde prata ren vid två nästan men min andra är 18 mån å kan bara säga 3 ord, för resten är så vansinnigt ointressant.
Skrattar så jag tjöt åt när han snorade på dina byxor.
Tja barn är underbara å du skriver så jävöa roligt! kram på dig gumman, ha en underbar dag.Puss
Postat av: eddie
Det är klart att man måste skryta om sina barn om man inte har ett eget liv. Mitt äldsta barn gick vid 10 månader och den yngsta vid 9 månader. Den yngsta reste sig vid 6 månader och båda två var storpratare vid 2 års ålder. Men jag älskar dom ändå.
Kram Nani
Trackback
