Dagis
Att sätta sitt barn på dagis eller inte, ja det är en stor fråga. Ska man lämna ifrån sig det dyraste man har till någon som inte får en lön efter sitt jobb. Ja, jag tycker att sjuksköterskor (och därmed vårdbiträden och undersköterskor, och alla andra som inte är läkare, men likväl tar hand om oss) och de människor som jobbar med barn har på tok för lite betalt. Dessa människor är värda så otroligt mer än vad dom får.
Vår äldsta son fyller 2 år om precis en vecka, och än så länge har han inte gått en minut på dagis, men han ska börja nu till hösten. Vi hörde oss för med vänner och bekanta om de olika dagisarna här i stan. (Det tog typ 5 minuter, det finns totalt 4 dagis). Det dagis vi hörde positivast om var ett privat dagis, med låååång kö. Vi ställde oss i kön förra hösten, så det tog nästan 12 månader för honom att komma in där. Det kostar kanske lite mer än ett kommunalt dagis, men med dom pengarna tror vi oss köpa trygghet.
Ett par vänner till oss litar inte på sitt dagis. Dom lämnar sitt barn varje dag med människor som dom inte litar på. Dom vet inte hur deras barn mår på dagarna när det är på dagis. Några av sakerna som deras barn varit med om kan hända på det mest perfekta dagiset, eller på en öppen förskola, där man själv är med och håller koll på barnen. Men man ska kunna lita på att förskolan där man lämnar sitt barn tar hand om barnet så som man vill att ens eget barn blir bemött och omhändertaget. Inte som någon förvaring medans mamma och pappa är på jobbet.
Jag och sambon har haft det väldigt lyxigt att kunna vara hemma med våra barn så länge som vi har. Vår äldsta kommer vara 2 år och 3 månader när han börjar på dagis, och den yngsta kommer vara mellan 18-24 månader när han börjar. Idag, i Sverige är det väldigt länge. Vi har kommit en lång väg från 50-talet. Kvinnan är mer frigjord, hon är inte längre bunden till hemmet när barnen är små. Hon kan göra karriär, tjäna mer pengar än sin sambo, och lämna sina barn på dagis.
Dagis är en underbar plats för barn, under dom rätta omständigheterna. När du har personal som gillar barn, som gillar att busa, leka, som gillar att se världen full av mirakel som man får göra när man ser den genom ett barns ögon. Då blir dagis mer än bara förvaring mellan 8-17. Dagis är en plats där barn får lära sig social kompetens, på ett sätt som inte är möjligt i hemmet. Du har inte tillgång till 5-10 barn i samma ålder som ditt eget. Och i de flesta fall så vill du i alla fall inte ha dom hemma hos dig. Dagis är plats där barn får vara barn, och upptäcka sin omvärld med hjälp. I vårt fall så kommer vår äldsta son att lära sig prata och äta själv på dagis.
Vår äldsta son pratar ju som sagt inte speciellt mycket. Han har inget behov att prata, det räcker med hans stön och att han pekar. Jag och hans pappa förstår ju honom. Hans lekkamrater på dagis kommer inte att förstå honom, han måste kommunicera på ett annat sätt, och då är ord det bästa. Han äter inte själv, vi matar honom inte alltid heller, det är kanske 50/50 på den fronten. På dagis har han inte en stressad mamma och pappa som inte vill skura golvet en gång till, bara för att han ska få kladda med maten, eller tvätta kläderna, IGEN.
Man måste beundra dagispersonalen. Dom har en väldigt otrevlig arbetsmiljö. Det är ett otroligt högt ljud som följer runt små barn. Ibland kan man inte annat än förundras att så mycket ljud kan komma ur någon som är så liten. Efter en hel dag med mina två är jag helt slutkörd, bland annat pga ljudnivån dom två kommer upp i. Jag kan inte ens föreställa mig 7 till som låter som mistlurar.
Små barn är inte alltid försiktiga med vart dom sätter sina händer och fötter. Jag har blivit trampad, nypt, slagen och sparkad av mina små. De allra flesta gånger känns det knappt, men sen har du en del gånger när man får sig ett kärringnyp på insidan av låren. Det känns kan jag lova.
Man ska ha ett tålamod som Moder Teresa med små barn. Läsa samma böcker om och om och om och om igen, sen en eller två gånger till efter det. Eller något av de andra 20 sakerna dom vill göra.
Det finns så många exempel på hur dessa underbetalda människor hanterar små barn på ett så underbart sätt, som man själv inte alltid orkar eller har tålamod till.
Fram för högre löner åt personal på förskolorna och skolor, högre löner åt dom som tar hand om oss när vi är gamla och sjuka. Högre löner åt de människor som ger oss värdighet när vi själva är för gamla eller svaga för att ge oss den själva.
Sov gott, för det ska jag göra.
Vår äldsta son fyller 2 år om precis en vecka, och än så länge har han inte gått en minut på dagis, men han ska börja nu till hösten. Vi hörde oss för med vänner och bekanta om de olika dagisarna här i stan. (Det tog typ 5 minuter, det finns totalt 4 dagis). Det dagis vi hörde positivast om var ett privat dagis, med låååång kö. Vi ställde oss i kön förra hösten, så det tog nästan 12 månader för honom att komma in där. Det kostar kanske lite mer än ett kommunalt dagis, men med dom pengarna tror vi oss köpa trygghet.
Ett par vänner till oss litar inte på sitt dagis. Dom lämnar sitt barn varje dag med människor som dom inte litar på. Dom vet inte hur deras barn mår på dagarna när det är på dagis. Några av sakerna som deras barn varit med om kan hända på det mest perfekta dagiset, eller på en öppen förskola, där man själv är med och håller koll på barnen. Men man ska kunna lita på att förskolan där man lämnar sitt barn tar hand om barnet så som man vill att ens eget barn blir bemött och omhändertaget. Inte som någon förvaring medans mamma och pappa är på jobbet.
Jag och sambon har haft det väldigt lyxigt att kunna vara hemma med våra barn så länge som vi har. Vår äldsta kommer vara 2 år och 3 månader när han börjar på dagis, och den yngsta kommer vara mellan 18-24 månader när han börjar. Idag, i Sverige är det väldigt länge. Vi har kommit en lång väg från 50-talet. Kvinnan är mer frigjord, hon är inte längre bunden till hemmet när barnen är små. Hon kan göra karriär, tjäna mer pengar än sin sambo, och lämna sina barn på dagis.
Dagis är en underbar plats för barn, under dom rätta omständigheterna. När du har personal som gillar barn, som gillar att busa, leka, som gillar att se världen full av mirakel som man får göra när man ser den genom ett barns ögon. Då blir dagis mer än bara förvaring mellan 8-17. Dagis är en plats där barn får lära sig social kompetens, på ett sätt som inte är möjligt i hemmet. Du har inte tillgång till 5-10 barn i samma ålder som ditt eget. Och i de flesta fall så vill du i alla fall inte ha dom hemma hos dig. Dagis är plats där barn får vara barn, och upptäcka sin omvärld med hjälp. I vårt fall så kommer vår äldsta son att lära sig prata och äta själv på dagis.
Vår äldsta son pratar ju som sagt inte speciellt mycket. Han har inget behov att prata, det räcker med hans stön och att han pekar. Jag och hans pappa förstår ju honom. Hans lekkamrater på dagis kommer inte att förstå honom, han måste kommunicera på ett annat sätt, och då är ord det bästa. Han äter inte själv, vi matar honom inte alltid heller, det är kanske 50/50 på den fronten. På dagis har han inte en stressad mamma och pappa som inte vill skura golvet en gång till, bara för att han ska få kladda med maten, eller tvätta kläderna, IGEN.
Man måste beundra dagispersonalen. Dom har en väldigt otrevlig arbetsmiljö. Det är ett otroligt högt ljud som följer runt små barn. Ibland kan man inte annat än förundras att så mycket ljud kan komma ur någon som är så liten. Efter en hel dag med mina två är jag helt slutkörd, bland annat pga ljudnivån dom två kommer upp i. Jag kan inte ens föreställa mig 7 till som låter som mistlurar.
Små barn är inte alltid försiktiga med vart dom sätter sina händer och fötter. Jag har blivit trampad, nypt, slagen och sparkad av mina små. De allra flesta gånger känns det knappt, men sen har du en del gånger när man får sig ett kärringnyp på insidan av låren. Det känns kan jag lova.
Man ska ha ett tålamod som Moder Teresa med små barn. Läsa samma böcker om och om och om och om igen, sen en eller två gånger till efter det. Eller något av de andra 20 sakerna dom vill göra.
Det finns så många exempel på hur dessa underbetalda människor hanterar små barn på ett så underbart sätt, som man själv inte alltid orkar eller har tålamod till.
Fram för högre löner åt personal på förskolorna och skolor, högre löner åt dom som tar hand om oss när vi är gamla och sjuka. Högre löner åt de människor som ger oss värdighet när vi själva är för gamla eller svaga för att ge oss den själva.
Sov gott, för det ska jag göra.
Kommentarer
Trackback
