rovardotter1971

    Våren har äntligen börjat kännas av även här i den norra delen av vårt avlånga land. Snön smälter sakta med säkert bort, och man börjar skymta barmark mitt i all snö. Med våren kommer smältvattnet. Man blir som liten igen och leker i vattenpölarna. :-) Stod härom dagen och hackade en ränna åt smältvattnet, just för att slippa en mindre insjö på gången upp till bron här hemma. Jag hade hur kul som helst. Innerst inne kanske jag är 2 år gammal. Äldsta sonen stampar i vattenpölarna, och jag går bredvid och gör det samma, eller så trampar vi sönder ishinnan som finns på pölen. Sen skrattar vi ikapp.

    Jag har börjat märka att min son är mycket smartare än vad jag har inbillat mig. Han är inte speciellt språkbegåvad än, mest är det mamma, pappa, vovve, kisse och idolen med stort I Farfar, och sen är det mest grottfolksgrymtningar och teckenspråk. Men mer och mer har han börjat avslöja att han fattar mycket mer. I måndags klädde jag på honom t-shirt och strumpbyxor, vi skulle ändå bara vara inne hela dagen, (sambon jobbade, och ja, jag är lat, jag orkade inte klä på två barn för att gå till en helt översnöad lekpark). När jag hade dukat bort frunchen, så pep den äldsta iväg, efter ett tag kom han gående mot mig, väldigt bestämt. Han hade kompletterat sin ensamble med ett par vantar och ett par allvädersstövlar. Sonen pekar mot ytterdörren och säger öffa (öppna). Han upprepar sig ett par gånger för att se till att jag verkligen förstod honom. Jag öppnar ytterdörren och säger till honom:
    "Du får inte gå ut utan mamma, håll mamma i handen"
Han tar mig i handen och vi går ut på farstubron. Väl ute kände jag att jag måste fråga vart vi är på väg. Pappa får jag till svar samtidigt som han drar iväg mot trappstegen, och han går ner för första steget. Jag hukar mig ner och säger till honom:
    "Hjärtat, vi kan inte lämna lillebror ensam hemma."
Sonen tittar på mig ett tag, och jag ser att han är lite kluven, sen kommer en avgrundssuck ända från tårna, och han kliver upp för det trappsteg han tagit och går in i igen.

    Sen imorse hände det igen. Sonen klär på sig stövlarna, och kommer med sin jacka och visar att han vill att jag hjälper honom på med den. När han fått jackan på kroppen så tar han mig i handen och drar iväg mot ytterdörren. Vi går igen ut på bron, och igen frågar jag vart vi ska. Den här gången pekade han och säger "hääääh" (nej jag har ingen översättning på det, så jag har ingen aning om vart han ville). Den här gången fick jag in honom med hjälp av att vi inte hade ätit frukost.

    Men han verkar förstå oss mycket bättre än vi förstår honom, och sen undrar jag om han bara är lat som inte pratar, eller om han håller på att utforska världen som gör att han inte har tid att prata. Men han är smartare än vad hans mamma tror.

    Nu vankas det käk i vårt hem. Vi får se om jag kommer tillbaka med mer filosoferande senare ikväll.

Tjingeling så länge