Barn
Barn är en ständig källa till en stor mängd känslor. Kärlek, rädsla, ilska (ja, man kan bli arg på sina barn, utan att för den skull bli en dålig förälder), skam och oändlig lycka.
Den minsta har nu börjat resa sig mot möbler. Men han har inte riktigt klurat ut hur man tar sig ner när man väl kommit upp på knä. Ibland lyckas han göra en snygg slide och hamnar på mage. Rätar alltså ut benen samtidigt som han glider bakåt. Men ett ställe han inte kan ta sig ner ifrån, det är tvärbrädan under vardagsrumsbordet. Har han tagit sig upp, då sitter han där tills jag eller sambon hjälper honom ner. (Jag ska lägga in en bild på honom och stora pojken när dom sitter under bordet). Men man blir lika rädd varje gång när han ska ta sig ner. Jag är rädd att han ska göra en frivolt och slå sönder huvudet. Visst jag hade samma oro för den äldre sonen, och har det fortfarande när han leker Tarzan och slänger sig upp och ner från möblerna, och han lever ju, så oron är kanske inte så befogad som jag inbillar mig.
Jag minns fortfarande när den äldre av dom två föddes. (Jag fick samma känsla när den yngre föddes, var inte oroliga). Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Det vart ju inte mindre när den äldsta började kunna säga mamma och pappa. Numera kan man till och med få sig en puss om han känner sig snäll och givmild. Räkna med att den är kladdig, och är man inte så nogräknad är den väldigt mysig.
Än så länge har jag inte behövt skämmas när det gäller mina barn, dom har heller inte utsatt mig för några pinsamheter, ÄN. Jag vet att det kommer att komma. Jag och min lillasyster har skämt ut våran mamma. Jag gjorde det på en busshållplats en gång. Jag var runt 6-7 år, vi stod och väntade på en buss. Då släpper jag en ljudlig brakskit, tittar på min mamma och säger:
"Men mamma då!"
Hon tyckte det var VÄLDIGT pinsamt. Hon kunde inte göra eller säga något. Dom flesta på busshållplatsen hade i alla fall trott att det var hon som fes, och att hon nu försökte skylla på sitt barn.
Syrran sprang runt på stan som 2-3-åring och svor. Då ville mamma sjunka genom jorden. Där syrran sprang runt ekade det väldigt fint mellan husen, och syrran sprang runt och skrek "djävlar, djävlar". Hon lyckades hålla sig precis utom räckhåll för mamma. Syrran hade döroligt, mamma mindre kul. :-D
Nä nu vankas det pommes, ryggbiff och hemmagjord pepparsås. Tur man bor med en amatörkock. :-)
Den minsta har nu börjat resa sig mot möbler. Men han har inte riktigt klurat ut hur man tar sig ner när man väl kommit upp på knä. Ibland lyckas han göra en snygg slide och hamnar på mage. Rätar alltså ut benen samtidigt som han glider bakåt. Men ett ställe han inte kan ta sig ner ifrån, det är tvärbrädan under vardagsrumsbordet. Har han tagit sig upp, då sitter han där tills jag eller sambon hjälper honom ner. (Jag ska lägga in en bild på honom och stora pojken när dom sitter under bordet). Men man blir lika rädd varje gång när han ska ta sig ner. Jag är rädd att han ska göra en frivolt och slå sönder huvudet. Visst jag hade samma oro för den äldre sonen, och har det fortfarande när han leker Tarzan och slänger sig upp och ner från möblerna, och han lever ju, så oron är kanske inte så befogad som jag inbillar mig.
Jag minns fortfarande när den äldre av dom två föddes. (Jag fick samma känsla när den yngre föddes, var inte oroliga). Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Det vart ju inte mindre när den äldsta började kunna säga mamma och pappa. Numera kan man till och med få sig en puss om han känner sig snäll och givmild. Räkna med att den är kladdig, och är man inte så nogräknad är den väldigt mysig.
Än så länge har jag inte behövt skämmas när det gäller mina barn, dom har heller inte utsatt mig för några pinsamheter, ÄN. Jag vet att det kommer att komma. Jag och min lillasyster har skämt ut våran mamma. Jag gjorde det på en busshållplats en gång. Jag var runt 6-7 år, vi stod och väntade på en buss. Då släpper jag en ljudlig brakskit, tittar på min mamma och säger:
"Men mamma då!"
Hon tyckte det var VÄLDIGT pinsamt. Hon kunde inte göra eller säga något. Dom flesta på busshållplatsen hade i alla fall trott att det var hon som fes, och att hon nu försökte skylla på sitt barn.
Syrran sprang runt på stan som 2-3-åring och svor. Då ville mamma sjunka genom jorden. Där syrran sprang runt ekade det väldigt fint mellan husen, och syrran sprang runt och skrek "djävlar, djävlar". Hon lyckades hålla sig precis utom räckhåll för mamma. Syrran hade döroligt, mamma mindre kul. :-D
Nä nu vankas det pommes, ryggbiff och hemmagjord pepparsås. Tur man bor med en amatörkock. :-)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Mehh!!! va pinsam DU e nu. Måste du berätta sånt??? :P
Trackback
